Elektrolytiska kondensatorer har en mycket större kapacitans än vanliga fasta kondensatorer, så ett lämpligt område bör väljas för mätning baserat på kapacitansen. Generellt kan kondensatorer mellan 1 och 47 μF mätas med R×1k-intervallet, medan kondensatorer större än 47 μF kan mätas med R×100-intervallet.
Anslut multimeterns röda sonde till minuspolen och den svarta sonden till pluspolen. Vid den första kontakten kommer multimeternålen att avböjas avsevärt åt höger (för samma motståndsområde, ju större kapacitans, desto större avböjning), och sedan gradvis återgå till vänster tills den stannar vid en viss position. Motståndet vid denna punkt är elektrolytkondensatorns framåtläckningsmotstånd, vilket är något större än det omvända läckmotståndet. Praktisk erfarenhet visar att läckmotståndet för en elektrolytisk kondensator i allmänhet bör vara flera hundra kΩ eller högre; annars kommer den inte att fungera korrekt. Under testning, om det inte finns någon laddning vare sig framåt eller bakåt (dvs. nålen rör sig inte), indikerar det att kapacitansen har försvunnit eller att det finns en intern öppen krets. Om det uppmätta motståndet är mycket litet eller noll indikerar det att kondensatorn har en stor läckström eller har gått sönder och inte längre kan användas.
För elektrolytiska kondensatorer med oklara positiva och negativa markeringar kan metoden som beskrivs ovan för att mäta läckagemotstånd användas för att bestämma deras polaritet. Mät först läckagemotståndet godtyckligt och notera värdet. Vänd sedan om sonderna och mät ett annat motståndsvärde. Det högre resistansvärdet indikerar korrekt anslutning; det vill säga den svarta sonden är ansluten till den positiva terminalen och den röda sonden till den negativa terminalen.
Alternativt, med hjälp av en multimeter i motståndsläge, kan kondensatorn laddas både framåt och bakåt. Storleken på pekarens svängning åt höger indikerar kapacitansen hos elektrolytkondensatorn.
